Just nu är livet lite rörigt. Efter en helt fantastisk vistelse i Stockholm förra veckan på ett hlet underbart bröllop är jag nu hemma i Skåne och det ser ut som att det är här jag kommer att vara resten av sommaren. Det innebär att just nu innan jag riktigt slagit mig till ro efter terminen och har jag mina grejer utspridda överallt, både i Halmstad, hemma hos mina föräldrar och hos min pojkväns föräldrar. Har också börjat jobba lite extra på mitt sommarjobb som charkbiträde (det är tredje sommaren på rad jag jobbar där) så dygnets timmar räcker inte riktigt till just nu. Idag är jag i alla fall ledig från butiken och har gjort en lång lista på saker som ska ordnas med, leveranser, bröllopsbilder som ska redigeras och ärenden på stan. På listan står givetvis också att blogga. 

Den 25 maj lös solen för tredje lördagen på rad över Skåne. Jag satte mig i bilen hemma i Förslöv, litade fullt ut på iPhonens gps och körde tvärs över Skåne in mot skogarna i de nordöstra delarna där jag aldrig varit tidigare. Jag lär mig aldrig att jag alltid överskattar mitt bilkörande när jag kör på okända vägar. Jag körde fel säkert 10 gånger, det kändes som att jag vände mer än vad jag körde rätt, med hjärtat i halsgropen kom jag fram i tid, vet inte hur det gick till men det gjorde jag. När jag kom fram till den lilla byn Immeln som ligger vid sjön Immeln (påhittigt..) så möttes jag av en slående vacker natur och ett ännu vackrare brudpar. Under den timme som jag fick spendera med Tina och Martin fick de verkligen en plats i mitt hjärta. Sättet som de två tittar på varandra, det gjorde mig tårögd och det känns i magen varje gång jag tittar på deras bilder. Eftersom jag bara var där för en porträttfotografering så blev vår fotostund väldigt lugn och avslappnad, Tina sa flera gånger att nervositeten hon kännt på förmiddagen var som bortblåst när jag var där och att bli fotograferad var ju bara riktigt roligt. Om det gjorde mig glad att höra. När jag åkte därifrån den där dagen med båda mina skor i välbehåll (en annan historia) så kände jag inget annat än lycka. Innan har jag alltid sagt att fota hela bröllopsdagen är det allra roligaste, men efter denna porträttfotografering kände jag att det spelar egentligen ingen roll. Det är kärleken som är det bästa med mitt jobb, människorna och känslorna, och då spelar tidsomfattningen inte så stor roll, jag älskar mitt jobb ändå!